Gå till innehåll
Kirala

Hur hanterar ni spelar död?

Recommended Posts

Om någon skulle känna sig kränkt av Kristers inlägg, som enligt mig har en godhjärtat humoristisk ton och dessutom är informativt, får jag säga att denne har en löjligt låg nivå för när denne känner sig kränkt. Och trådskaparen tycks ju, precis som man kunde förvänta sig, ta det hela med gott mod och förstå att det inte är någon som klankar ned på honom/henne.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Om någon skulle känna sig kränkt av Kristers inlägg, som enligt mig har en godhjärtat humoristisk ton och dessutom är informativt, får jag säga att denne har en löjligt låg nivå för när denne känner sig kränkt. Och trådskaparen tycks ju, precis som man kunde förvänta sig, ta det hela med gott mod och förstå att det inte är någon som klankar ned på honom/henne.

Som sagt var, jag tycker det är dumt att göra så när hobbyn inte direkt har stor återväxt. Det handlar inte om hur hög eller låg nivå över att motstånd kränkningar man har. Det har att göra med hur man bemöts av erfarna personer. Klart som korvspad att man inte blir pepp att fortsätta när folk försöker stänga ute, istället för att släppa in. (Nu talar jag inte specifikt om den här tråden, utan mer i allmänna ordalag.)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Klart som korvspad att man inte blir pepp att fortsätta när folk försöker stänga ute, istället för att släppa in. (Nu talar jag inte specifikt om den här tråden, utan mer i allmänna ordalag.)

Givetvis håller jag med, men jag anser inte att det är applicerbart i just det här fallet.

Och jo, i vissa fall har det att göra med hur lätt folk blir kränkta, eftersom en del personer verkar ha som högsta nöje att känna sig kränkta av alla och envar.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Och jo, i vissa fall har det att göra med hur lätt folk blir kränkta, eftersom en del personer verkar ha som högsta nöje att känna sig kränkta av alla och envar.

Det kommer säkert också som en total överraskning för dig att det finns de som har andra livserfarenheter än de du har.

Edit: Det finns väl inget nöje i att känna sig kränkt? Jag föreslår att du istället för att tycka att alla är idioter när de tar illa upp istället rannsakar dig själv. :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Det kommer säkert också som en total överraskning för dig att det finns de som har andra livserfarenheter än de du har.

Nej. Men jag säger att det kan nå en nivå där det vore befängt att säga att den som sagt något som någon tagit anstöt av har gjort fel.

Edit: Det finns väl inget nöje i att känna sig kränkt?

Grattis. Nej, givetvis finns det inte det, men jag tänkte som så att det inte var så svårt att klura ut att "verkar ha som högsta nöje att" = "har extremt lätt för att", särskilt som det precis som du påtalar inte blir särskilt logiskt om man läser det bokstavligen.

Jag föreslår att du istället för att tycka att alla är idioter när de tar illa upp istället rannsakar dig själv. :)

Liksom jag märkt tidigare har du en sällsynt förmåga att tolka in de mest bisarra saker och ting i vad jag skriver. Vänligen, upphör med detta. Jag kan själv ta illa upp av diverse saker och har inga som helst problem med att förstå att även andra kan göra detta, något jag oftast sympatiserar med. Det råder inget som helst motsatsförhållande mellan detta och mitt konstaterande att en del personer ibland visar sig så extremt lättstötta att det svårligen kan ses som någon annans problem än deras eget. Det är alltså inte direkt som så att jag påstår att det är normalfallet - i min erfarenhet är det i de allra flesta fall fullt berättigat.

Det som gör detta åtminstone lite komiskt är hur extremt akademiskt det här är, eftersom trådskaparen som sagt inte verkat ha något problem med att begripa att det hela är väldigt harmlöst.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

OK, dags att gå on topic. Som redan påpekats, trådstartaren har uppenbart inte tagit illa upp och vidare diskussioner om kränkningar tas med fördel i en ny tråd om det finns mer att diskutera. Tillbaka till hur man hanterar rollpersoners död med andra ord.

/Maria - Admin

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det mesta du skriver, Viking, är både bisarrt och konstigt för mig. ;)

Nåja. "On topic" kan jag erkänna att jag vid ett par tillfällen blivit så irriterad på diverse spelare att jag influerat resultat så att deras karaktärer dött. Det är inget jag är stolt över men det är inte desto mindre sant. Det skulle kunna utgöra en ganska intressant diskussionstråd förresten; spelledare som missbrukar sin makt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hm, det händer ibland att spelare dör, möjligheten att dö, slumphotet o.s.v. är viktigt för många för att underbygga en bra stämning och realism. Däremot så är jag i princip emot att karaktärer dör utan att det fyller ett större syfte eller är dramatiskt korrekt. Man kan mjölka ganska mycket ur en dödsscen, vore synd att slösa bort det^^ Men det är också mycket en fråga om genre och spelstil också. Mina karaktärer vill jag inte ska dö hur som helst, men ska de dö så hur beror mycket på karaktären, men för det mesta blir det något väldigt ironiskt, som den dödsföraktande krigaren som snubblar och slår ihjäl sig på en sten. Jag är en sucker för ironi.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

De första åren jag spelade rollspel var det inte ovanligt att ett par man mötte döden i en fallgrop i grottans andra korridor, givetvis med spjut och giftormar som extra krydda. Ofta gick det till så att SL frågade i vilken ruta (på kartan) man gick, och valde man fel var man i stort sett körd.

Nån dödsscen var det inte tal om:

- Sp = -5, du är död, vad gör ni andra?

- Åh neej... vad har du för grejer? (Tar rollformuläret med illa dold förväntan).

Får man däremot en död som anstår en äventyrare, kan det bli ett minne för livet. Nån föreslog att man får fortsätta slåss så länge striden varar, varefter en lämplig dödsscen tar vid. Det låter som en bra lösning. Alternativt kan man ge den döende en sista dödsryckning med ordentlig bonus på slaget. T.ex. Att rycka ut svärdet ur sitt bröst och med detsamma klyva huvudet på sin baneman, självklart med en minnesvärd slutreplik.

Sen kan man låta spelarens nya RP i framtiden få höra en trubadur sjunga stilig ballad om sin (spelarens tidigare RP:s) hjältemodiga död.

Nu finns det ju andra sätt att dö än i strid. Det viktiga är nog att spelaren får nån chans att påverka skeendet, och inte bara ställs inför faktum:

- Aj då! 00 på fallskadetabellen = Dör omedelbart!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Själv är jag av den uppfattningen att man som spelledare aldrig ska döda en karaktär om det inte finns fog för det. Om man skulle spela t.ex. Dungeons and Dragons skulle jag aldrig låta en spelare dö under ett nattligt random encounter som slängs in lite bara för att, om inte spelarna gör någonting ohyggligt vansinnigt dumt. Har man väl gjort en karaktär vill i alla fall jag spela mycket med den, låta den utvecklas, låta den möta svårigheter och övervinna dem. Vad är det för mening att bara dö och göra nytt hela tiden? Skulle det istället vara lite mer av en slutboss (om vi tänker oss TVspel), fienden som gäckat dem i hur många sessioner som helst, spindeln i nätet, hjärnan bakom allt skit de varit tvungna att ta sig igenom - DÅ är det ok att köra helt enligt tärningarna. Jag medger gärna att jag fuskar ohyggligt mycket med tärningarna som spelledare. Oftast tittar jag inte ens så mycket på dem. Det är inte tärningsslagen spelet handlar om, det är att ha kul, känslan av att ha klarat av någonting, gemenskapen. Om det skulle innebära att jag förstör äventyret eller på något sätt tar bort det roliga så struntar jag helt i vad tärningarna visar.

Sen inte sagt att jag alltid gör det, men berättelsen ska alltid få företräde över tärningarna :)

...och för de som kanske tror att jag bara är snäll - herregud vad jag kan vara ond med mina spelare, det är absolut inte bara en dans på rosor. Jag har sagt på förhand att gör de någonting dumt så räddar jag dem inte, och de vet att döden alltid ligger nära inpå (är t.ex. ett stort fan av att låta mina stackars spelare arbeta för flera organisationer samtidigt som ligger i konflikt med varandra och mest troligt inte skulle vara alltför glada på rollpersonerna ifall de upptäckte att de arbetade för fler än just dem). Jag låter dem ofta gå igenom tunga saker för att belöna dem rikligt i slutändan!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Man måste alltid vara beredd att "justera" tärningsslag, men om man gör det ofta ska man kanske se över svårighetsgraden. Om man sätter svårighetsgraden (gentemot RP:nas skicklighet) sådan att de oftast lyckas, men låter dem ta konsekvensen om de misslyckas, så blir det mer spännande tycker jag. Det är lite psykologi liksom; om den lilla chansen att bita i gräset ändå finns där, så får man en kick av att lyckas (vilket man oftast gör). Därmed skapar man ett sug efter att pröva lyckan, igen och igen. När jag spelade med "snälla" SL tappade jag snart intresset eftersom man aldrig riskerade nånting.

Tänk på att RP:na rimligtvis kommer att ställas inför många faror med möjlig död som följd, under ett äventyr. Svårighetsgraden är i min mening för hög i många spel, men det är ju väldigt lätt att ändra på.

Med detta menar jag inte att misslyckanden alltid leder till döden... kanske gled jag ifrån ämnet lite?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag ser absolut inte mig själv som en 'snäll' spelledare. Det finns alltid fara i allt de gör. Det jag menar är bara att när jag slänger in en liten skitgrej (för att använda upp lite av deras resurser, t.ex.), då är det inte meningen att det ska vara någon överhängande livsfara. Däremot inte sagt att de ändå inte kan dö - gör det något korkat, typ går i frenzy mitt i en folkmassa eller liknande (har oftast varit DM i Vampire) så kommer koskiten att träffa väderkvarnen, så att säga. Jag tänker väl egentligen mest på 'random encounters' i Dungeons and Dragons, där jag varit med om att spelledare dödat sovande karaktärer med något monster som slumpvis slagits fram från en tabell. Sånt är helt meningslöst, nästan rentav försvarslöst i mina ögon.

Men ja, om hur man hanterar spelare som dör - det är förjävla tråkigt att mista en rollkaraktär, men som många andra här i tråden har jag aldrig varit med om någonting annat än att man får göra en ny karaktär och sen återkomma vid lämpligt tillfälle i berättelsen. Det kan lätt bli dålig stämning vid dödsfall (vet en spelledare som dödade en spelares rollperson p.g.a att spelaren i ett tidigare spel inte hjälpte spelledarens dåvarande karaktär tillräckligt mycket), men det löser man oftast genom att prata. Det är egentligen mitt råd i allt - prata om det, oavsett om det är rollspel eller verkliga livet. Det löser, om inte allt, så i alla fall väldigt mycket!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nåja. "On topic" kan jag erkänna att jag vid ett par tillfällen blivit så irriterad på diverse spelare att jag influerat resultat så att deras karaktärer dött. Det är inget jag är stolt över men det är inte desto mindre sant. Det skulle kunna utgöra en ganska intressant diskussionstråd förresten; spelledare som missbrukar sin makt.

Det är faktiskt inte riktigt sant. ;) Eller ja, kanske när man var liten och lät karaktärer dö på löpande band för att det var roligt...

Det jag däremot gjort någon gång när jag blivit sjukt irriterad är att låta tärningarna föra talan och inte brytt mig om att eventuellt ändra ett dödligt resultat till en kritisk skada i kroppsdelar. Detsamma gäller om karaktärerna gör någonting oerhört korkat. Det ska kosta att göra dumma saker, men har karaktärerna försatts i en sits av mig där de saknar valmöjlighet ska de inte straffas när de till sin bästa förmåga hanterar situationen. Jag brukar möta karaktärernas potential på så vis att om karaktärerna saknar en helare i gruppen låter jag sällan allvarligare skador drabba dem om det inte är en avgörande strid, alternativt ändrar jag systemet så att de läker skador snabbare. Ingenting är tråkigare än att behöva ta en tre veckors paus för att läka skador mitt i ett äventyr. Om karaktärerna har en helare kommer skadorna däremot vara farligare. Jag sätter helt enkelt en svårighetsgrad som jag försöker balansera utefter spelarnas/karaktärernas förmåga, som någon nämnde.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag brukar köra på den versionen att jag låter den spelaren som har dött in game får slå fram någon av sin gamla rollpersons släktingar eller liknande. Förslagsvis syskon eller maka/make och spela denne. Då får man oftast ett klart motiv till att denne är med i gruppen, nämligen hämnd.

Jag har varit med om att en rollperson har dött som inte haft andra släktingar än sina barn, som var 7, 10 och 14 år gamla. Dock valde spelaren att spela sin 10-åriga dotter, vilket blev en rätt rolig karaktär i slutändan. Dock dog denne vid 12 års ålder och ersattes av sin då 16 år gamla, och lite mer spelbara, broder.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Jag brukar köra på den versionen att jag låter den spelaren som har dött in game får slå fram någon av sin gamla rollpersons släktingar eller liknande. Förslagsvis syskon eller maka/make och spela denne. Då får man oftast ett klart motiv till att denne är med i gruppen, nämligen hämnd.

Jag har varit med om att en rollperson har dött som inte haft andra släktingar än sina barn, som var 7, 10 och 14 år gamla. Dock valde spelaren att spela sin 10-åriga dotter, vilket blev en rätt rolig karaktär i slutändan. Dock dog denne vid 12 års ålder och ersattes av sin då 16 år gamla, och lite mer spelbara, broder.

Haha. Kul grej. Jag skulle också kunna tänka mig att lösa karaktärsdöd på det viset.

Minns några riktigt störda rollspelsessioner när man var några år yngre och hade slagit fram sina karaktärers hjältepoäng enligt reglerna i Hjältarnas Handbok (o hemska DoD) ^^. Jag spelade någon ond nekromantiker/riddare som hade en hjälteförmåga (Dödspakt, minns jag nu) som innebar att när han dog blev han en dödsgast och tog hämnd. Givetvis anfölls han och dödades av en annan spelares illusionist. Dödsgasten återkom så småningom fast jag fick inte spela denne utan spelade en ny karaktär. I strid mot dödsgasten försökte jag försvara min illusionistkamrat och blev då dödad av dödsgasten. Sen slutade vi spela för dagen. I samma ålder, och äventyr spelade jag en ylkorch en annan gång, medan resten av gruppen bestod av skogsalver. Någonstans i mitten av äventyret bestämde sig SL att det var alldeles för ologisk att vi inte slog ihjäl varandra så han sade till mig att jag måste anfalla en skogsalv annars skulle han göra det åt mig. Så jag dödade en skogsalv varpå den andra dödade mig. Jag tror faktiskt aldrig att vi spelade igenom Nidland just på grund av att vi dödade varandra på vägen hela tiden.

Öhh... Kanske lite offtopic, men poängen var iaf att vi slängde in karaktärer huller om buller utan bakgrundsidé. Försvarar mig med att jag inte kan ha varit mer än 13 eller 14 under den perioden.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag känner igen min spelgrupp i samma ålder. Den som dog och fick göra en ny rollperson under spelmötet slog ofta fram ganska osannolika värden medan övriga var koncentrerade på äventyret... kanske var ett bra sätt att hantera karaktärsdöd?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Någonstans i mitten av äventyret bestämde sig SL att det var alldeles för ologisk att vi inte slog ihjäl varandra så han sade till mig att jag måste anfalla en skogsalv annars skulle han göra det åt mig. Så jag dödade en skogsalv varpå den andra dödade mig.

Haha, jag kan ju se så tydligt hur det skulle se ut in-character, när den trögfattade orchen till sist kopplar att det är alver han umgås med och att sådana bör dödas :mrgreen:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Någonstans i mitten av äventyret bestämde sig SL att det var alldeles för ologisk att vi inte slog ihjäl varandra så han sade till mig att jag måste anfalla en skogsalv annars skulle han göra det åt mig. Så jag dödade en skogsalv varpå den andra dödade mig.

Haha, jag kan ju se så tydligt hur det skulle se ut in-character, när den trögfattade orchen till sist kopplar att det är alver han umgås med och att sådana bör dödas :mrgreen:

Tyvärr tror jag dock att det handlade om att vår spelledare tröttnat på att spelleda för dagen och då ville göra något annat istället. :(

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Tyvärr tror jag dock att det handlade om att vår spelledare tröttnat på att spelleda för dagen och då ville göra något annat istället. :(

Jo det låter ju som en rimlig förklaring, men det är ofta roande att tänka på hur saker och ting kan tänkas avspeglas i spelvärlden. Som när t.ex. packdjur och följeslagare tycks vara helt frånvarande tills det att de behövs, då de plötsligt dyker upp igen från ingenstans. Eller när missförstånd mellan spelarna och spelledaren gör att karaktärerna framstår som efterblivna eller spelvärlden lätt surrealistisk :) Åke Rosenius har gjort några fina seriestrippar med dylikt innehåll.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Tyvärr tror jag dock att det handlade om att vår spelledare tröttnat på att spelleda för dagen och då ville göra något annat istället. :(

Jo det låter ju som en rimlig förklaring, men det är ofta roande att tänka på hur saker och ting kan tänkas avspeglas i spelvärlden. Som när t.ex. packdjur och följeslagare tycks vara helt frånvarande tills det att de behövs, då de plötsligt dyker upp igen från ingenstans. Eller när missförstånd mellan spelarna och spelledaren gör att karaktärerna framstår som efterblivna eller spelvärlden lätt surrealistisk :) Åke Rosenius har gjort några fina seriestrippar med dylikt innehåll.

Länka, snälla du. Älskar när det drivs med rollspel. :)

Och jag håller med dig om det där. Sist jag spelledde var det till en kampanj jag satt ihop där rollpersonerna har en hel del kamrater med sig på sin resa. Det är lätt att glömma bort ett par av dessa och även packning och liknande, som du säger. Vid något tillfälle minns jag att jag plötsligt kom på att gruppen ju hade en jättestor trumma med sig samt en hel del andra tunga och klumpiga attiraljer så under ett tillfälle när de flyr från stadens garde beskriver jag hur den gamla kärringen och häxan, Netcha börjar tappa fart och trött är tvungen att stanna till i en gränd. Rollpersonerna stannar och börjar fråga vad som står till med henne varpå hon argt svarar att hon bär allt deras bagage på ryggen, "Är ni blinda eller!?"

Det roligaste var att rollpersonerna började skälla på hennes 16-åriga son (också en SLP) som var med och som borde hjälpt till med bördan. :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Länka, snälla du. Älskar när det drivs med rollspel. :)

Tror tyvärr inte att de finns på nätet. De serier jag tänker på var del i "Rosenius överlevnadsguide till rollspel", som gavs ut i en gammal rollspelstidning (som jag glömt namnet på) och som sedan sammanställdes i ett litet häfte och gavs ut för några år sedan. Men författaren hänger här på forumet ibland, så om jag har fel kan han säkert informera :)

Rollpersonerna stannar och börjar fråga vad som står till med henne varpå hon argt svarar att hon bär allt deras bagage på ryggen, "Är ni blinda eller!?"

Haha, helt rätt :mrgreen:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Länka, snälla du. Älskar när det drivs med rollspel. :)

Tror tyvärr inte att de finns på nätet. De serier jag tänker på var del i "Rosenius överlevnadsguide till rollspel", som gavs ut i en gammal rollspelstidning (som jag glömt namnet på) och som sedan sammanställdes i ett litet häfte och gavs ut för några år sedan. Men författaren hänger här på forumet ibland, så om jag har fel kan han säkert informera :)

Serierna återfinns här.

Annars finns det tre filmer som kör med just det temat, där man får se spelarna hitta på saker och så ser man hur det motsvarande sker i rollspelsvärlden. Riktigt rolig och där finns det en återkommande scen när rollpersonerna glömmer bort att de har en spelledarperson med sig också. :)

The Gamers

The Gamers: Dorkness Rising

Äventyret (svensk)

Kolla om de finns på Youtube, för jag såg The Gamers 2 där iaf.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

När vi har spelar kampanjer i Western på föreningen så har vår SL alltid haft regeln en spelare = en karaktär dör karaktären är man välkommen att delta i nästa kampanj. Detta har enligt mig varit en väldigt bra regel för spelarna tenderar att tänka igenom saker lite mer och man är mycket räddare för döden när man inte får göra en ny karaktär.

I de kampanjer jag spelat eller varit sl i där man får göra en ny karaktär har jag eller någon annan sl tillåtit att skapa en ny karaktär direkt efter dödens inträffande, då det tyvärr sällan blir bra karaktärer. Man måste få chansen att smälta att karaktären man spelat i flera år är död.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
När vi har spelar kampanjer i Western på föreningen så har vår SL alltid haft regeln en spelare = en karaktär dör karaktären är man välkommen att delta i nästa kampanj. Detta har enligt mig varit en väldigt bra regel för spelarna tenderar att tänka igenom saker lite mer och man är mycket räddare för döden när man inte får göra en ny karaktär.

I de kampanjer jag spelat eller varit sl i där man får göra en ny karaktär har jag eller någon annan sl tillåtit att skapa en ny karaktär direkt efter dödens inträffande, då det tyvärr sällan blir bra karaktärer. Man måste få chansen att smälta att karaktären man spelat i flera år är död.

O_O

Men spelar ni långa eller korta kampanjer, för jag kan tänka mig att det skulle kännas sjukt trist om karaktären dör under första delen av trakoriens kampanjsvit. "Hej då, Pelle, syns igen om ett år."

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
När vi har spelar kampanjer i Western på föreningen så har vår SL alltid haft regeln en spelare = en karaktär dör karaktären är man välkommen att delta i nästa kampanj. Detta har enligt mig varit en väldigt bra regel för spelarna tenderar att tänka igenom saker lite mer och man är mycket räddare för döden när man inte får göra en ny karaktär.

I de kampanjer jag spelat eller varit sl i där man får göra en ny karaktär har jag eller någon annan sl tillåtit att skapa en ny karaktär direkt efter dödens inträffande, då det tyvärr sällan blir bra karaktärer. Man måste få chansen att smälta att karaktären man spelat i flera år är död.

Är det alltså viktigare i er förening att vara rädd för döden än att spela rollspel? Allvarligt? :|

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Registrera ett nytt konto i våran gemenskap. Det är lätt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Redan medlem? Logga in här.

Logga in nu


×